Helgen som har gått har varit en blandning av känslor. Det har egentligen varit en vanlig helg, men på andra sätt den mest avgörande. Jag kände för första gången att jag hade en plats här, jag kände mig plötsligt hemma. Tidigare har jag trivts, men samtidigt gått med känslan att "nu är det si och så länge tills jag ska hem och det ska bli ganska skönt". Liksom, som en lång semester där man mot slutet känner att det ändå ska bli skönt att gå tillbaka till vardagen. Det var det som vände den här helgen. 

 

Självklart saknar jag människorna och allt annat jag har i Sverige och ja, det ska bli skönt att komma hem. Men, jag inser plötsligt hur mycket jag kommer att lämna här. Den delen av mitt liv som måste stanna på den här sidan Atlanten i samma stund som jag sätter mig på flyget.

 

Att lämna Sverige var enklare, jag visste att det mesta skulle vara oförändrat när jag kom tillbaka. Vad är fyra månader av 24 år, liksom? Jag kommer att komma tillbaka till det livet jag hade innan jag åkte. Hit kommer jag inte kunna återvända utan att allt har förändrats. Vänner åker tillbaka från sina utbyten eller flyttar efter sin examen. Kvar finns staden, men inte livet jag lever nu. 

 

Jag är samtidigt glad över att känslan av hemma har infunnit sig, det innebär att allt är precis som det ska vara.