Helgen som har gått har varit en blandning av känslor. Det har egentligen varit en vanlig helg, men på andra sätt den mest avgörande. Jag kände för första gången att jag hade en plats här, jag kände mig plötsligt hemma. Tidigare har jag trivts, men samtidigt gått med känslan att "nu är det si och så länge tills jag ska hem och det ska bli ganska skönt". Liksom, som en lång semester där man mot slutet känner att det ändå ska bli skönt att gå tillbaka till vardagen. Det var det som vände den här helgen. 

 

Självklart saknar jag människorna och allt annat jag har i Sverige och ja, det ska bli skönt att komma hem. Men, jag inser plötsligt hur mycket jag kommer att lämna här. Den delen av mitt liv som måste stanna på den här sidan Atlanten i samma stund som jag sätter mig på flyget.

 

Att lämna Sverige var enklare, jag visste att det mesta skulle vara oförändrat när jag kom tillbaka. Vad är fyra månader av 24 år, liksom? Jag kommer att komma tillbaka till det livet jag hade innan jag åkte. Hit kommer jag inte kunna återvända utan att allt har förändrats. Vänner åker tillbaka från sina utbyten eller flyttar efter sin examen. Kvar finns staden, men inte livet jag lever nu. 

 

Jag är samtidigt glad över att känslan av hemma har infunnit sig, det innebär att allt är precis som det ska vara. 

 

Är i Montreal. Det är fina tider. Lever på croissants, macarons och chokladcrêpes som en äkta inföding. Turistar dock som en riktig Svensson. Har bockat av allt utom en grej i min Lonely Planet. Imorgon blir det Parc du Mont-Royal för att se på utsikten. Vi försökte det redan första dagen men då blev det mörk och vi gick vilse. 

Eftersom Facebook är ett mycket smidigare sätt att publicera bilder kan ni köra på länken nedan så kan ni förhoppningsvis se bilder från hela terminen. 

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151552141935670.1073741829.660210669&type=1&l=62311f88b5

Igår upptäckte jag att en mus hade flyttat in i vårt kök. Jag och Serafina fick panik och började spekulera i troligheten att detta djur skulle få hundra ungar, börja bjuda upp vänner på fest eller börja rafsa på våra dörrar på nätterna. En kvart senare var fyra råttfällor installerade och jag gick och la mig med förhoppningen att inkräktaren skulle ha mött Sankte Per lagom till morgonen. 

 

Idag är jag irriterad. Under de 16 timmar musarsenalen har stått redo har det inte hänt någonting. 

 

Troliga scenarion:

 

- Musen är en riktig finsmakare. Den käkar endast finost från delikatessdisken och låter sig minsann inte lockas av pizzamozzarellan från budgetmärket. 

- Den är laktosintollerant och tänker då inte bli svullen av en bit ost. 

- Den har bunkrat upp med en helt buffé av brända matresten bakom spisen. Så där ligger den och göttar sig och orkar inte gå den knappa metern för att hämta en bit ost. 

 

MEN nu har jag ju faktiskt placerat råttfällorna ytterst strategiskt, det vill säga precis vid spisen. De ligger där som två landminor och blockerar vägen. Det räcker att musjäveln försöker ta sig ut från baksidan av spisen och vinglar lite så kommer den vara fast, med eller utan önskan om ost. 

 

Därför är jag sur, för att jag verkar ha blivit överlistad av en mus. 

 

 

Det är intressant att leva i ett annat land och att faktiskt uppleva verkligheten här. Kanda ses och är på många sätt likt Sverige. De har kommit hyfsat långt i jämställdhetsarbetet och har en politik som är hyfsat socialistisk med sjukvårdssystem och möjligheter till utbildning, om än inte i samma utbredning som Sverige. Dock finns det skillnader, självklart. 

 

Förmodligen ses jag som en superfeminist här. Det är jag också, även om jag ses som mer "lagom" i Sverige, då jag faktiskt både bär smink och rakar mig under armarna. I Sverige börjar leksakskatalogerna använda flickor i sina leksaksbilsannonser och pojkar får leka med köksprylarna. Det skrattar de åt här. Varför ta det så långt liksom? Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor, så länge vi inte värderar det olika. 

 

När jag går och handlar med mina manliga rumskompisar tycker de att det är konstigt att jag bär mina kassar själv, ofta hugger de några stycken innan jag ens har hunnit betala. Det är männen som betalar på dejter och att splitta är det inte tal om. Killar bär ut soporna och tjejerna diskar. 

 

Jag hamnade i en diskussion där killarna inte förstod det dåliga med komplimanger angående utseende. Det finns väl ingenting negativt med att säga att en tjej är fin i håret, att hon har en grym röv eller att hon har blivit så snygg sedan hon förlorade sina extra kilon. Vad som inte diskuteras här, på samma sätt som i Sverige, är objektifieringen av kvinnor (som inte är detsamma som objektifieringen av män, då de inte blivit och blir objektifierade i samma grad som kvinnor) och att komplimanger befäster de ideal som råder. Klart att alla älskar att få komplimanger för sin nya smala kropp, men det visar också att det är en smal kropp vi alla bör sträva efter och upprätthålla. 

 

Vad jag försöker visa är olikheterna i hur långt vi har kommit i vårt jämställdhetsarbete. Här vill de ha jämställdhet på det sätt att kvinnor och män är olika, men lika mycket värda. I Sverige strävar vi efter en jämställdhet som innebär att vi inte begränsas av kön och befäster ideal. 

 

En annan sak jag har mött på ett helt annat sätt än i Sverige är diskussionen om rasism och segregation. Det är självklart att jag upplever en skillnad, då jag i Sverige lever i en typiskt vit medelklassvärld. Här umgås jag istället med folk från flera olika länder, kulturer och samhällsklasser. Det är intressant och lärorikt. Jag är otroligt tacksam över att ha uppfostrats i en familj där ursprung inte definierar person och att ärligt kunna svara att "Nej, min familj hade inte motsatt sig om jag kom hem med en kille/vän från land X". 

 

Det är också en annan öppenhet här, mot vad det är i Sverige. Man pratar om svarta och vita och om barriärer som finns mellan dem. Fördomar, rasism och social och ekonomisk status. Jag inser ju att det är för att jag rör mig i andra kretsar här. Jag träffar folk som har en helt annan bakgrund, som har växt upp långt ner på samhällsstegen och som faktiskt kan berätta om upplevelser. I Sverige ser jag mest rasismen i politiska debatter mellan vita höginkomsttagare i Riksdagen. Mina vyer har vidgats och det är jag otroligt tacksam över. Samtidigt inser jag också hur långt vi har att gå. Att på nära håll se hur ursprung och hudfärg påverkar människors liv är otroligt tragiskt. 

 

Jag är glad över alla personer här som har välkomnat mig med öppna armar och jag är glad över det gäng vi är, med människor från olika delar av världen. Förhoppningsvis kan vi lära av varandra.