Helgen som har gått har varit en blandning av känslor. Det har egentligen varit en vanlig helg, men på andra sätt den mest avgörande. Jag kände för första gången att jag hade en plats här, jag kände mig plötsligt hemma. Tidigare har jag trivts, men samtidigt gått med känslan att "nu är det si och så länge tills jag ska hem och det ska bli ganska skönt". Liksom, som en lång semester där man mot slutet känner att det ändå ska bli skönt att gå tillbaka till vardagen. Det var det som vände den här helgen. 

 

Självklart saknar jag människorna och allt annat jag har i Sverige och ja, det ska bli skönt att komma hem. Men, jag inser plötsligt hur mycket jag kommer att lämna här. Den delen av mitt liv som måste stanna på den här sidan Atlanten i samma stund som jag sätter mig på flyget.

 

Att lämna Sverige var enklare, jag visste att det mesta skulle vara oförändrat när jag kom tillbaka. Vad är fyra månader av 24 år, liksom? Jag kommer att komma tillbaka till det livet jag hade innan jag åkte. Hit kommer jag inte kunna återvända utan att allt har förändrats. Vänner åker tillbaka från sina utbyten eller flyttar efter sin examen. Kvar finns staden, men inte livet jag lever nu. 

 

Jag är samtidigt glad över att känslan av hemma har infunnit sig, det innebär att allt är precis som det ska vara. 

 

Är i Montreal. Det är fina tider. Lever på croissants, macarons och chokladcrêpes som en äkta inföding. Turistar dock som en riktig Svensson. Har bockat av allt utom en grej i min Lonely Planet. Imorgon blir det Parc du Mont-Royal för att se på utsikten. Vi försökte det redan första dagen men då blev det mörk och vi gick vilse. 

Eftersom Facebook är ett mycket smidigare sätt att publicera bilder kan ni köra på länken nedan så kan ni förhoppningsvis se bilder från hela terminen. 

 

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151552141935670.1073741829.660210669&type=1&l=62311f88b5

Igår upptäckte jag att en mus hade flyttat in i vårt kök. Jag och Serafina fick panik och började spekulera i troligheten att detta djur skulle få hundra ungar, börja bjuda upp vänner på fest eller börja rafsa på våra dörrar på nätterna. En kvart senare var fyra råttfällor installerade och jag gick och la mig med förhoppningen att inkräktaren skulle ha mött Sankte Per lagom till morgonen. 

 

Idag är jag irriterad. Under de 16 timmar musarsenalen har stått redo har det inte hänt någonting. 

 

Troliga scenarion:

 

- Musen är en riktig finsmakare. Den käkar endast finost från delikatessdisken och låter sig minsann inte lockas av pizzamozzarellan från budgetmärket. 

- Den är laktosintollerant och tänker då inte bli svullen av en bit ost. 

- Den har bunkrat upp med en helt buffé av brända matresten bakom spisen. Så där ligger den och göttar sig och orkar inte gå den knappa metern för att hämta en bit ost. 

 

MEN nu har jag ju faktiskt placerat råttfällorna ytterst strategiskt, det vill säga precis vid spisen. De ligger där som två landminor och blockerar vägen. Det räcker att musjäveln försöker ta sig ut från baksidan av spisen och vinglar lite så kommer den vara fast, med eller utan önskan om ost. 

 

Därför är jag sur, för att jag verkar ha blivit överlistad av en mus. 

 

 

Det är intressant att leva i ett annat land och att faktiskt uppleva verkligheten här. Kanda ses och är på många sätt likt Sverige. De har kommit hyfsat långt i jämställdhetsarbetet och har en politik som är hyfsat socialistisk med sjukvårdssystem och möjligheter till utbildning, om än inte i samma utbredning som Sverige. Dock finns det skillnader, självklart. 

 

Förmodligen ses jag som en superfeminist här. Det är jag också, även om jag ses som mer "lagom" i Sverige, då jag faktiskt både bär smink och rakar mig under armarna. I Sverige börjar leksakskatalogerna använda flickor i sina leksaksbilsannonser och pojkar får leka med köksprylarna. Det skrattar de åt här. Varför ta det så långt liksom? Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor, så länge vi inte värderar det olika. 

 

När jag går och handlar med mina manliga rumskompisar tycker de att det är konstigt att jag bär mina kassar själv, ofta hugger de några stycken innan jag ens har hunnit betala. Det är männen som betalar på dejter och att splitta är det inte tal om. Killar bär ut soporna och tjejerna diskar. 

 

Jag hamnade i en diskussion där killarna inte förstod det dåliga med komplimanger angående utseende. Det finns väl ingenting negativt med att säga att en tjej är fin i håret, att hon har en grym röv eller att hon har blivit så snygg sedan hon förlorade sina extra kilon. Vad som inte diskuteras här, på samma sätt som i Sverige, är objektifieringen av kvinnor (som inte är detsamma som objektifieringen av män, då de inte blivit och blir objektifierade i samma grad som kvinnor) och att komplimanger befäster de ideal som råder. Klart att alla älskar att få komplimanger för sin nya smala kropp, men det visar också att det är en smal kropp vi alla bör sträva efter och upprätthålla. 

 

Vad jag försöker visa är olikheterna i hur långt vi har kommit i vårt jämställdhetsarbete. Här vill de ha jämställdhet på det sätt att kvinnor och män är olika, men lika mycket värda. I Sverige strävar vi efter en jämställdhet som innebär att vi inte begränsas av kön och befäster ideal. 

 

En annan sak jag har mött på ett helt annat sätt än i Sverige är diskussionen om rasism och segregation. Det är självklart att jag upplever en skillnad, då jag i Sverige lever i en typiskt vit medelklassvärld. Här umgås jag istället med folk från flera olika länder, kulturer och samhällsklasser. Det är intressant och lärorikt. Jag är otroligt tacksam över att ha uppfostrats i en familj där ursprung inte definierar person och att ärligt kunna svara att "Nej, min familj hade inte motsatt sig om jag kom hem med en kille/vän från land X". 

 

Det är också en annan öppenhet här, mot vad det är i Sverige. Man pratar om svarta och vita och om barriärer som finns mellan dem. Fördomar, rasism och social och ekonomisk status. Jag inser ju att det är för att jag rör mig i andra kretsar här. Jag träffar folk som har en helt annan bakgrund, som har växt upp långt ner på samhällsstegen och som faktiskt kan berätta om upplevelser. I Sverige ser jag mest rasismen i politiska debatter mellan vita höginkomsttagare i Riksdagen. Mina vyer har vidgats och det är jag otroligt tacksam över. Samtidigt inser jag också hur långt vi har att gå. Att på nära håll se hur ursprung och hudfärg påverkar människors liv är otroligt tragiskt. 

 

Jag är glad över alla personer här som har välkomnat mig med öppna armar och jag är glad över det gäng vi är, med människor från olika delar av världen. Förhoppningsvis kan vi lära av varandra. 

 

Trodde aldrig att den här dagen skulle komma. 

 

Har pluggdag idag. Massor att läsa och ett assignment att skriva. Läser om skilda indianer och funderar på huruvida sjöodugliga skepp ska få försäkras. Blandar chokladmjölk med jurisdiktioner, förfärligt kanadensiskt godis med långtradare utanför fönstret. Jag lät åtminstone bli att blanda alkohol i läsken igår. Crave:ar lösgodis, knäckebröd och gräddost. Har snart spenderat nio veckor här, drygt halva tiden. Galet vad snabbt tiden går. Snart Halloween och en lång paljettklänning väntar i garderoben. 

 

Idag har jag påbörjat min julklappsshopping. Eller ja, jag köpte en julklapp till mig själv som kommer vänta på min tills jag kommer hem. Men jag väljer att se det som en säkerhetsåtgärd, min mamma har nämligen börjat vidta antijulåtgärder. Förra året hade vi inte ens en gran, så vem vet vad som försvinner detta året? (Förslag: jag vill ha pappas köttfärssås och knäckebröd med gräddost (låt INTE Axel välja ost!) istället för julmat.) Det är faktiskt bara två månader till jul, man får börja fundera redan. 

 

I måndags firades Thanksgiving i Kanada och självklart kunde vi inte vara sämre. Det kan i för sig ha någonting att göra med mitt ihärdiga "Vi firar inte Thanksgiving i Sverige, så vi MÅSTE fira det när jag är här" och "Jag kan fixa kalkonen!". Måndagen bokades upp, alla skulle ta med sig tillbehör och svensken och indiern skulle laga sin första kalkon någonsin. Efter att ha kollat ett antal youtubeklipp och viftat bort alla varningar och skräckhistorier om misslyckade kalkoner (=misslyckad Thanksgiving) lyckades vi tillaga en grym kalkon. 

 

Så, med elva personer från sex olika länder runt ett för litet bord, med udda stolar och tallrikar och med massor av mat firade jag min första Thanksgiving. Helt klart en lyckad sådan. 

 

 

Köpt en hatt. Det kändes som om något saknades i min värld och sedan inköpet känner jag mig hel igen. Jag har fått European swag och tre "I love your hat" under de två gånger jag har burit den i mataffären. Ni fattar, livet blir bättre med en hatt på huvudet. 

 

Varit på poetry night. Två gånger faktiskt. Det är trevligt och kulturellt. Det kan behövas efter ett frat party. Det senare är trevligt, men dubstep kan nog inte räknas som kultur. 

 

 

05:45 ringer klockan. Dags för späkning, fasta och förlås oss våra synder i sann kristen anda. Löparskor på, koffein in och trött kropp ut. Åh, härliga morgon. Efter morgonpromenad och två micrade ägg sitter jag i skolbänken och pluggar pensioner. Bort till gymmet och upp på crosstrainern. River smalbenet. Äh, ett litet skrapsår tänker jag. Det börjar rinna blod. När det börjar rinna ner i skon och ner på maskinen får jag hoppa av och torka upp det. Drar upp strumpan som en pensionär på Mallis. Känner mig så jävla hård med blodiga strumpor. Kommer ner till omklädningsrummet, springer nästan på en naken tant. Att folk ska vara påklädda är väl den mista man kan begära? 

Hemresan är bokad. Den 23 december landar jag i pölseland och innan dess ska jag spendera fyra dagar i Toronto. Antar att jag hamnade i ett spenderarflow igår när jag bokade Montreal/Quebec så idag fortsatte jag att rasta mitt stackars plastkort. I någon minut tänkte jag vara ekonomisk och boka in mig på ett hostel. Argument som inte övertygade mig: 

 

1. Det är väl inte hela världen att sova tillsammans med människor du inte känner? 

2. Att dela toalett är inte så farligt? 

3. Det är faktiskt ganska trevligt att ha ett gemensamt duschutrymme, det blir som om du tillhör ett idrottslag. 

 

Eftersom jag varken tycker om lagsport eller gemsamma toaletter bestämde jag mig för att hotell faktiskt är trevligare. Efter att jag beslutat mig för detta konstaterade jag att det är ju inte lönt att bo på något sämre än fyra stjärnor (jag skyller på min barndom här). Det slutade med att jag bokade en svit. Tyvärr familjen, det blir inga julklappar det här året.